För ett par veckor sen skrev jag ett inlägg om interrobang (‽), ett inlägg som genererade en del kommentarer, både på LinkedIn och på FB. I dag kommer ett annat tecken som också väcker starka känslor hos många: semikolon. Jag tror att många inte gillar tecknet, för att de inte riktigt vet hur det ska användas. Och det är lite klurigt – det tycker jag också.
Semikolon kan användas när du har två fristående meningar som har ett samband, eller som Siv Strömquist skriver i Skiljeteckensboken: ”I praktiken är den första meningen en förutsättning för meningen som kommer efter.” Semikolon signalerar att det som står i mening två är en utveckling av det som står i mening ett. Det kan vara ett tillägg, en motsats, en förklaring eller en slutsats. Semikolon ersätter alltså exempelvis ‘och’, ‘men’, ‘för’, eller ‘så’.
Exempel:
Det är höst; löven blir gula och faller av träden.
(Det är höst, så löven blir gula och faller av träden. ELLER Det är höst och löven blir gula och faller av träden.
Löven blir gula och faller av träden; det är höst.
(Löven blir gula och faller av träden, för det är höst.)
Är inte det fiffigt? Hur kan någon ogilla semikolon, när det är så användbart? För att inte tala om att du på ett enkelt sätt kan undvika satsradning (när huvudsatser staplas på varandra med bara kommatecken emellan – men mer om det en annan gång).
Jeppsons ordbruk 